Mitt namn är Jacob, jag är student och vill dela med mig av min erfarenhet av Palestina.
Som del av mitt examensarbete i humanekologi reste jag till Västbanken, Palestina, för att intervjua jordbrukare om deras situation. Jag var intresserad av matsuveränitet och hur det kunde fungera i Palestina och hjälpa Palestinska bönder. Men min vistelse blev inte bara akademisk; arbetet blev väldigt personligt för mig, historierna gick rakt in i hjärtat och finns kvar med mig. Jag vill därför dela med mig av ett axplock av min tid i Palestina.
Till min hjälp hade jag en av La Via Campesinas medlemsorganisationer, Union of Agricultural Work Committees (UAWC). UAWC har länge arbetat med att stötta palestinska jordbrukare av alla slag och är den första medlemmen av LVC i regionen, och såldes även koordinerande enhet för Mellanöstern och Norra Afrika.
Att situationen i Palestina är extrem är en underdrift, och något som de flesta känner till åtminstone ytligt. Jag vill inte förenkla den enorma komplexitet som ryms inom relationen mellan Palestina och Israel. Vad jag kan göra är att ge min syn, så får läsaren dra sina egna slutsatser. För att vara så transparent som möjligt så vill jag påpeka att jag själv anser att relationen bara kan beskrivas som en ockupation; inte en konflikt, ett krig osv, utan ockupation.
Men, låt oss prata om jordbruk. Palestinierna beskriver stolt sig själva som bönder och jordbruk är centralt för deras identitet. Tyvärr minskar antalet palestinska jordbrukare varje år, och allt större delar av den jordbrukande befolkningen lämnar sina gårdar och fält bakom sig för att söka sig till städerna, och framförallt för att arbete i Israel eller dess bosättningar.
Bild: Jacob Koshari 
Ockupationen tar sig oräkneliga uttryck på alla nivåer, ibland väldigt tydligt, ibland mer subtilt. Extremt tydligt i vissa fall, som hos en familj jag besöker i, vars gård bokstavligen är inmurad. Gården ärvdes av den äldre generationen, och har varit i bruk fler generationer än så. Men nu är den omringad av höga betongmurar med vakttorn som ansluter till den stora industrin som placerats i anslutning till gården. Det är alltså en fabrik som flyttats hit från en israelisk bosättning, trots att jordbruk pågår här. Än värre blir det när det kommer fram att anledningen till att just denna fabrik flyttats hit är för att dess utsläpp är skadligt för de människor som bor i dess närhet, och därför inte anses säker för israeliska medborgare att bo nära.
Många av de jag besöker är oroliga inför framtiden, de oroar sig för vad som ska hända med deras mark, med deras barn och deras barn efter dem. Som jag får beskrivet för mig av en kvinna så tar allt fler unga anställning i den närliggande bosättningen, då lönerna där är dubbelt eller tre gånger så höga jämfört med att fortsätta arbeta på föräldrarnas gård. Hon berättar hur hon därför tar med sig sina söner till fälten varje morgon, så att de ska förstå att detta är deras land, så att de ska förstå hur det bäst brukas, så att nästa generation ska finnas kvar där Palestinierna har odlat och skördat sen urminnes tider.
Där förtyck finns uppstår även motstånd, vilket var vad jag sökte efter med min uppsats. På samma sätt som ockupationen tar sig oräkneliga uttryck så uppstår även motståndet på alla möjliga sätt. Motstånd kan uttryckas i något så litet som frön, och det visar sig vara återkommande under min tid på Västbanken att just frön har en central betydelse för de palestinska bönder som vägrar gå med på ockupationens villkor. En jordbrukare jag möter berättar hur han håller liv i en gammal tradition bland bönder där man delar med sig av sina bästa frön till sina grannar, så att alla i trakten bidrar till att utveckla starkare grödor som med tiden blir bättre och bättre anpassade till de lokala förhållandena. En av bönderna jag pratar med förklarar hur Israel har instiftat en stenhård kontroll av frön, så att de enda frön de Palestinska bönder bara har tillgång till kommer från den israeliska jordbruksindustrin. Detta har lett till utrotande av många lokala grödor, då de israeliska fröna inte är anpassade för de lokala förutsättningarna, vilket får katastrofala konsekvenser för de lokala grödorna och det lokala ekosystemet. Därför menar flera jordbrukare att det bästa sättet att göra motstånd är att sprida, kultivera och på det traditionella sättet fortsätta att förbättra lokala frön och grödor, då detta låter Palestinska bönder förbi självständiga samt arbeta med sin omgivning istället för emot den.
Det finns hundratals historier att berätta, och orättvisorna går långt utöver detta korta inlägg. Jag hoppas ändå att detta kan öppna upp för en större insikt i de Palestinska jordbrukarnas situation, vad de måste utså samt hur de varje dag står starka i sitt motstånd genom att bruka och respektera sin jord.
Vill du veta mer eller organisera dig så får du mer än gärna höra av dig: jacob.kosharis@gmail.com
