rätten till mark

Rätten till mark

Tillgång till mark är och har alltid varit en förutsättning för mänsklig överlevnad. Utan mark ingen mat och inget vatten. Marknader ger de flesta människor en indirekt tillgång till mark, men många saknar tillgång till marknader och är därför beroende av en direkt tillgång till mark för sin överlevnad.

FIAN kämpar för ett erkännande av rätten till mark som mänsklig rättighet. Det skulle bidra till att utmana den rådande syn på mark och naturresurser som handelsvaror styrda enbart av marknadens lagar. Det skulle även utmana de lagsystem som inte i tillräcklig utsträckning erkänner och skyddar traditionella, informella eller sedvanerättsliga system för marktillgång.

Efter den globala finanskrisen 2008 intensifierades jakten på mark. Priser på bland annat mat och energi gick upp och därmed blev jordbruksmark och naturresurser i det globala syd allt mer attraktiva investeringar för såväl privata som statliga aktörer. Detta drabbade främst dem som redan saknar tillgång till och kontroll över den mark de är beroende av för sin överlevnad.

Traditionella och informella markrättigheter
Storskaliga markförvärv, eller landgrabbing, kör över lokala traditionella markrättigheter, betesrättigheter, vattenrättigheter och andra tillträdesrättigheter. Grupper såsom urfolk, småbrukare eller boskapsskötare är ofta beroende av direkt tillgång till mark genom dessa lokala system, då de ofta saknar indirekt tillgång till mark och mat via marknader.

Just nu pågår ett arbete inom FN med att ta fram en deklaration om rättigheter för småbrukare och lantarbetare. FN:s före detta speciella rapportör för rätten till lämplig mat, Olivier de Schutter, ser denna deklaration som ett viktigt erkännande av rätten till mark:

“Antagandet av en deklaration om rättigheter för småbrukare och lantarbetare skulle öka synligheten för de rättigheter som redan finns inskrivna i internationell lag, samt bidra till att erkänna nya rättigheter såsom rätten till mark[…]”

Mark en förutsättning för uppfyllandet av mänskliga rättigheter
Rätten till mark och territorium är idag endast erkänd för urfolk och stamfolk i ILO:s konvention 169 och FN:s deklaration om urfolks rättigheter. Det är alltså inte en universell mänsklig rättighet, men tillgång till mark och naturresurser är grundläggande för uppfyllandet av ett antal fundamentala mänskliga rättigheter, som rätten till mat, vatten, bostad och kultur.

Stater är ansvarsbärare med skyldighet att respektera, skydda och uppfylla människors mänskliga rättigheter. Människor ses som rättighetsbärare. Detta innebär rätten att – individuellt eller tillsammans med andra – använda och kontrollera mark och relaterade naturresurser för att kunna försörja sig och leva samt utveckla kulturer och territorier.

Centralt i detta är rätten till självbestämmande, vilket involverar människors deltagande i utvecklingen av politik, regelverk och policys, till exempel mark(om)fördelning, gemensamma markrättigheter och restriktioner i marköverföring.

Ett flertal av FN:s specialrapportörer anser att rätten till mark ska erkännas som mänsklig rättighet, däribland Danilo Türk, före detta specialrapportör om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter; Miloon Kothari, före detta specialrapportör om rätten till bostad; och Olivier de Schutter, före detta specialrapportör för rätten till mat.

Verktyg som FIAN använder i kampen för rätten till mark:

Riktlinjerna om ansvarsfullt förvaltande av mark, fiske och och skog (2012)

Deklarationen om urfolksrättigheter (2007)

ILO 169 (1989)

Senast uppdaterad: 2015-11-25

Dela:

Relaterat:

Nyhet

Ett steg närmare en FN-deklaration för småbrukares rätti…

Nyhet

Matsuveränitet för att bekämpa nationalistiska krafter

Nyhet

Guarani-Kaiowá i Sverige och på Europaturné

Event

Mobilisering för matsuveränitet

3 september

Nyhet

Privatiseringen av jordbruket och dess konsekvenser för mä…

Nyhet

FIAN i Almedalen 5-7 juli 2016

Nyhet

Brasilienkrisen. Småbrukares rättigheter attackeras från …

Nyhet

FIAN i debatt för deklarationen om småbrukares rättighete…